År 1941 föddes en pojke i Finland. När hans mamma dog och pappan träffade en ny kvinna blev livet svårt för honom. Hans faster ordnade så att han adopterades av ett barnlöst par på en gård i Sörmland.
På gården fick pojken slita hårt. Han blev ofta slagen och fick höra att han inte var något värd. Människor i samhället pratade om hur han behandlades. En dag hittade han papper i sin adoptivpappas skrivbord och förstod att han var adopterad. När han frågade om det fick han veta att han borde vara tacksam för att de hade tagit hand om honom.
Pojken hette Unto. Han bestämde sig för att hans egna barn alltid skulle få känna sig älskade. Hans erfarenheter hade lärt honom hur människor aldrig får behandlas – och han gjorde kärleken till sin livsuppgift.
Unto var min pappa. Den kärlek han gav mig har jag inte ord för. Hans humor, värme och närvaro berörde människor omkring honom. Mina vänner blev glada i hans sällskap, och när jag mötte gamla pojkvänner var det ofta pappa de frågade efter.
Vi hade en fantastisk kontakt. Han respekterade mina tankar, känslor och åsikter och var engagerad i allt jag berättade. Som morfar gav han samma närvaro till mina barn: han gick helhjärtat in i deras världar och byggde starka relationer med dem.
Pappa stod upp för människor som behandlades illa. En busschaufför hade en gång knuffat ut en berusad man ur bussen, så att mannen föll handlöst. Nästa gång pappa mötte samma chaufför vägrade han åka med och gick till stan i vinterkylan i stället.
År 2000 dog pappa plötsligt i en hjärtinfarkt, bara 58 år gammal. Chocken och smärtan var överväldigande. Till begravningen skrev jag ett brev – en kärleksförklaring till honom, men också ett löfte: att föra hans kärlek vidare.
Det löftet bär jag med mig i mitt arbete i dag. Om pappa kunde ge så mycket kärlek trots det han hade varit med om, vad borde då inte jag kunna göra med all den kärlek jag fått?
Lidande berör mig djupt, vare sig det drabbar människor eller djur. Jag vill använda det jag har för att sprida omtanke, stärka människor och bidra till att fler får känna hur värdefulla de är.
Varför? För att jag är Untos dotter